16 oktober 2010

UPPSÄGNING




Vad händer när man inte orkar mer? På riktigt.


15 kommentarer:

  1. Jag har också fundrat... Min man har koll på allt med huset och gården, men barn, skola och dagis där har han ingen koll alls... Man får väl hänga med ett tag till... Kramis Stina

    SvaraRadera
  2. Den boken är så skojig! Och så sann... så är det bara. Tror inte man får gjort så mycket med det...

    Och så snygg Alex är, flickornas favorit helt säkert.

    :)

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte riktigt!! Är mitt i nåt liknande själv och vi har väl kommit fram till att få en struktur som hjälper upp det hela. Att ha en dag i veckan som man kollar igenom veckan som kommer med allt som händer, maten som skall lagas och vem som städar vad...kanske kan vara nåt???

    Hoppas du mår bra vännen! Kram Anna

    SvaraRadera
  4. Hej.

    Jag vet inte vad som gänder då..sådär kan man ju känna vissa dagra..man vill bara packa lite kläder o pass sen dra..
    Är det illa hemma??

    Kram Git

    SvaraRadera
  5. Men vännen nu blir jag orolig! Jag förstår att du har mycket omkring dig med renovering och allt. Försök prioritera det viktigaste och låt det andra vara så länge. Försök få lite egen tid, men jag vet att det är svårt. Här går det upp och ner. Måndagar är som sagt värst. Har kommit till jobbet två måndagar och varit helt slut efter stressen på morgonen så jag har stängt in mig på kontorsrummet och grinat. Inte så kul... Hoppas att du får en lugn och skön helg! Kram Stina

    SvaraRadera
  6. jag jag gilla absolut inte allt o alla o livet är INTE underbart o rosenrött..livet SUGER emellanåt helt enkelt! När jag mår sådär så har jag sjukskrivit mig från jobb 2-3 dagar o bara haft tyst omkring mig när ungarna gått till skolan o gubben till jobbet. Jag MÅSTE få andas ut o sortera i huvudet ibland annars spricker jag! Behöver du spy av dig (utan att andra läser) så gör det på min mail: ljuvligtlantligt@live.se
    Du är inte ensam om att känna såhär..
    Kram Git

    SvaraRadera
  7. Ja de kan man fråga sig. Jag kan tyvärr inte säga upp mig eftersom de bara är jag och sonen. Men jag måste ändå hålla koll på hans pappa som inte har nått sinne för organisation eller ens något minne så utan mig skulle de gå illa dom veckorna han har sonen... Kram

    SvaraRadera
  8. Hahaha, det där var ju roligt ju. Ja, jag har ofta funderat över det men vet du jag tror att det skulle gå rätt så hyfsat.

    Största kramen till Snygg-Nilla
    Lisa

    SvaraRadera
  9. Hej! Det låter allvarligt, men det är bara att gilla läget och försöka att prioritera på det som är viktigt. Jag brukar försöka att tänka att det finns alltid de som har det värre. Jag har min familj och alla är friska. Det är egentligen det viktigaste av allt. Prylar och status betyder ingenting. Inte dammråttor heller...(fast det är svårt att bortse från dem ibland). Ha nu en skön helg och försök att glömma alla påtvingade måsten. Njut av livet, man lever bara en gång! Hälsningar Ing-Mari

    SvaraRadera
  10. Du är SKÖN! Det bästa inlägget jag har läst:)!
    Jag känner igen mig men jag vågar inte säga upp mig:)!

    Ha det bäst!
    kram CC

    SvaraRadera
  11. För ungefär ett år sen så tog det totalt stop för mig. Jag sov i ungefär sex månader och när jag väl vaknade upp ur min alldeles egna dvala så kunde jag inte ta hand om våra barn, laga mat eller sånt där vardagligt.. Min man har fixat allt under den tiden och fortfarande. Dom kan men dom gör det kanske inte riktigt så som jag/vi vill men dom fixar det.

    Kram ♥

    SvaraRadera
  12. Vilket bra inlägg vännen!
    Det är nog många som känner igen sig,jag gör det absolut....

    Kul att du ville delta i min lilla utlottning!
    Hoppas att du får njuta av en fin söndag!
    Kram Therese

    SvaraRadera
  13. jo, så där känns det ibland, men sen får man lite ny energi från något oväntat håll så man orkar en stund till och till och till...
    kämpa på, vännen!
    kram
    ingela

    SvaraRadera
  14. Jaa du, det undrar jag med ibland. Tror i och för sig som någon skrev, att det skulle fungera efter ett tag, men inte så som jag hade gjort det.
    Du har ju läst min blogg, så du vet ju att jag har varit nära att skicka in denna uppsägning också.
    Ta hand om dig!
    Kram

    SvaraRadera
  15. Till Anonym: Tack för att du delar med dig! Hoppas du mår bättre nu. Men det tar ju tid... går inte att stressa fram.

    SvaraRadera

TACK för att du tar dig tid att lämna en hälsning!